När det kommer till dig så har det aldrig varit svårt för mig att förlåta alla dina misstag, eller att glömma dig och sluta känna något för dig. Jag trodde det skulle vara det svåraste någonsin, men jag hade fel!

Det som är jobbigt för mig är att glömma all skit du gjort mot mig och hur du manipulerade sönder hela min värld. Att behöva bygga upp mig själv samtidigt som jag måste bygga upp någon slags världsbild, det är skit svårt och det tar tid.

Jag insåg inte hur skadad jag var tills en natt när jag vaknade skrikandes och gråtande ur en dröm, en dröm som var så verklig att smärtan gjorde ont även när jag vaknade.
Det gjorde så ont och jag var så rädd att jag var tvungen att sova ihop med Vendela för att slippa känna den hemska känslan, känslan av att vara rädd och panikslagen.

Hon fick ligga flera nätter och höra mig gråta, prata och vara rädd i sömnen. För jag var rädd varje jävla dag, vaken eller inte.
Hon fick ligga bredvid mig och försöka lugna ner mig, prata med mig som om jag inte förstod någonting som om jag vore ett barn bara för att få mig att vakna och sen somna om.

Idag kan jag av egna erfarenheter säger att fysisk misshandel är lättare att glömma än vad psykisk misshandel är, att bli nertryckt i golvet och få slag i ansiktet är rena rama dagis om man jämför med att bli manipulerad under en längre tid!

Jag vet hur det känns att inte tro man förtjänar någonting, hur det känns att inte tro på sig själv. Jag vet hur det känns att bli nertryckt till marken, och hur det känns att tro att allt som händer är ens egna fel och att man förtjänar det!

Jag vet hur det är att efter ett sånt förhållande inte förstå hur fin och bra man faktiskt är som person, jag har verkligen jätte svårt att förstå varför jag får komplimanger och varför killar fastnar för mig? Jag kan inte förstå det eller fastna själv, för att jag är hela tiden inställd på baksidorna. Jag vill inte uppleva något sånt igen så jag har stängt av, jag beter mig som killar har betett sig mot mig, jag är ett svin!

Jag kommer ihåg nätterna när du pratade om din "dåliga" barndom och gav mig dåligt samvete för att jag älska min familj, jag kommer ihåg första gången du ljög för mig men la över det på mig, jag kommer ihåg när jag tänkte han är inte värd det, men du lyckades ändå få mig att tro det, jag kommer ihåg hur du levde ett dubbel liv, och klandrade alla utom dig själv, jag kommer ihåg när du bad mig att dela en framtid med dig, och jag kommer ihåg att jag aldrig ville skriva mitt namn på dörren, jag kommer ihåg nätterna då någon annan var bättre än du, jag kommer ihåg hur du grät och bad mig stanna jag kommer ihåg när du ville finnas där för mig, men jag kommer också ihåg känslan av att veta att jag aldrig mer behöver se dig. Lättnad!

Hade inte jag haft det enorma stödet jag har runt omkring mig så hade jag varit körd, jag hade suttit ännu djupare i skiten och mått ännu sämre, och jag kan aldrig tacka er alla tillräckligt, men jag måste bara få säga att jag är för första gången på länge jävligt stolt över mig själv, att jag är där jag är idag!