öh oj, hur ska jag reagera på det här? Det första jag tänkte på var att namnet var fel stavat sen så kände jag en känsla av ironi och sen blev jag rent ut sagt riktigt jävla förbannad. vem fan är du att kommentera min blogg om mitt privat liv om saker du inte har en jävla anning om? vem fan är du att sitta och över huvudtaget kommentera?

jag brukar inte bry mig om anonyma kommentarer för jag har märkt att ni är en del som är tuffa bakom era datorer och alltid använder er av samma namn "anonym", jag brukar faktiskt skratta och tycka att ni är jävligt avundsjuka. Men den här kommentarern kan jag inte släppa. Vad fan vill du/ni har för svar på det här?
Jag vet inte hur jag ska svara eller om jag ens borde svara men det här min blogg, mitt liv och jag vill kunna stå upp för mig själv och ingen jävel ska kunna trycka ner mig på min hemma plan.

Jag ska förklara en sak för dig/ni som skrev den kommentaren, jag kan på rak arm säga att jag tror inte du/ni någonsin varit kära så otroligt mycket, ni/du har aldrig älskat en annan människa mer än dig själv, du har aldrig gett allt och förlorat allt för en annan människa och jag hoppas du hittar någon som ger dig den där känslan, känslan av att allting är möjligt en kärlek så stark att man behöver inget annat än honom, jag hoppas du hittar det sen hoppas jag att det skiter sig för er och att du går igenom samma helvete som jag, för tro mig då är den enda gången du kommer förstå mig.

Jag har under ett och ett halvt år blivit bedragen, sviken, manipulerad, slagen och hånad av en person jag skulle kunna dö och döda för. Jag har konfornterat honom men på något konstigt sätt så vart det alltid mitt fel. Jag har sett bevis efter bevis, hållt allting inom mig byggt upp en människa inom mig som tog allt det här, en person som inte längre var jag. Jag var en annan person som hela tiden fick skit och tog skit, jag accepterade hans betende och på så sätt kanske jag var blåst dum och blundade? jag vet inte, jag kan inte svara på det.

Men jag kan svara på en sak och det är att vårat förhållande var aldrig perfekt, det visste jag och det blundade jag aldrig för. Jag blundade heller aldrig för att jag aldrig dög för honom, var fin nog för honom eller kom från rätt familj enligt honom, jag blundade aldrig för att han ljög för mig, utan han visste om att varje lögn han drog såg jag igenom, men han ljög ändå.
Jag blundade aldrig för att han var otrogen emot mig, att han svek mig, ljög och manipulerade mig jag blundade inte heller den gången jag blev inslängd i ett glasbord, det enda jag riktigt blundade för var att jag hade förlorat mig själv.

Så där har du/ni det, jag stannade hos honom för att han talade om för mig så många gånger att utan honom så hade jag ingenting, mitt liv var inte värdigt att leva. Jag skulle förlora allt jag hade om jag valde att lämna honom, jag och mina vänner skulle passa oss om jag lämnade honom. Jag stannade utav räddsla, hur känns det?

Jga vet inte vem du/ni är och varför ni anser att det är okej att yttra en sån kommentar om en sak som är jävligt jobbigt för mig, jag är glad att han äntligen är ur mitt liv men tro mig jag har mycket jobb kvar att reparera framför allt för mig själv. Jag vet inte vad ni får ut av att trycka på den känsliga punkten hos mig, men där har ni det.

Jag vet att han var otrogen mot mig från dag ett av vårat förhållande, jag vet att han ljög för mig, jag vet att han svek allting vi hade byggt upp, jag vet att han manipulerade sönder hela min värld och jag vet att han njöt av det, jag vet att han förstörde någonting hos mig, jag vet att jag aldrig kommer kunna lita på en ny människa igen, jag vet att jag förlorat så otroligt mycket, jag vet att jag gjorde dåliga val, och jag vet att jag inte betydde något för honom utan att jag var en ägodel, hur tror ni det känns att älska någon mer än man älskar sig själv och för den personen är du bara en grej en ägodel.

Jag hoppas ni fick vad ni ville, och jag hoppas att ni på något sjutk sätt njuter av att jag förlorade mig själv för någon annan. Men medans ni sítter där och njuter av att mitt liv gick i tusen delar så kom ihåg en sak att jag är idag pga allt det som hänt mig en ny människa som vet mitt värde, och uppskattar det, det borde ni också göra.