Vad händer? Vem är jag just nu, i den här sekunden? Vem fan är jag? Någon måste berätta det för jag har ingen som helst aning och det skrämmer mig. Personen som jag varit den senaste veckan, det är inte jag! Jag är starkare än såhär?

Alla säger att det är normalt att känna vad jag känner och att det är normalt att inte kunna glömma. Men vad är egentligen normalt? Är det normalt att ta ett beslut som kan förändra hela ditt liv pga en annan
Människa? Ska en annan individ få ta ett sånt här stort beslut åt dig?

Varför får man inte mer tid på sig att bli säker? jag tog ett annat beslut precis innan och det beslutet var jag säker på, men det andra beslutet borde ha varit mitt egna.

Jag är så arg att det blev som det blev och att jag ångrar mig till en viss del, jag kan inte hjälpa att tänka på hur det skulle sett ut i dags läget! Hur min bästa vän sa att om det är någon som klarar det så är det du. Att mina systrar trösta mig och sa vi står bakom dig hur ditt beslut än ser ut att mina kloka kärleksfulla mamma bad mig att tänka till ordentligt och vara säker, och hur min bästa vän och pappa sa du löser det här, det vet jag.

Jag kan inte rå för att det här känns så starkt, att när jag gråter över det här så är det som om någon sakta kväver mig. Jag har aldrig känt såhär starkt över att bryta upp ett förhållande, eller över en sorglig film jag har känt den känslan en gång förut, och det var när jag sa farväl till min pappas farmor, världens finaste människa.

Den enda tryggheten jag kände på den begravningen var att hålla min stora systers hand, och att ha mina två systrar bredvid mig.

Nu räcker inga händer, tröstande ord eller råd till, min trygghet jag hade är borta den är död. Jag önskar att jag vore starkare, att jag kunde trösta mig själv och intala mig att jag tog rätt beslut och att det var det här jag ville. Men det går inte, jag har varje dag sen den händelsen måndagen den tjugotredje januari ångrat mitt beslut, även om jag intalar mig själv och mina nära att jag var säker så var jag aldrig det.

Att ångra ett sånt beslut kommer jag kanske aldrig att glömma, jag kommer nog aldrig förlåta varken dig eller mig att jag tog det beslutet för din skull, för du bad om det som en tjänst mot dig och för att jag bad om en gentjänst
- att du skulle försvinna ur mitt liv en gång för alla, att det skulle bli dom om du vore död.