Det här var det svåraste kapitlet jag skrivit i hela mitt liv, det var det jobbigaste och konstigaste jag behövt göra i hela vårat liv, jag är inte bra på att säga hej då, för jag vill inte att folk ska försvinna.
Men har man kommit så här långt behöver man göra alla avslut som finns, men det är en sak ni aldrig kommer förstå, det är hur det här känns för MIG.
Att hata en människa så otroligt mycket, samtidigt som du älskar bryr dig och är orolig för den personen allt på samma gång, att man vill säga saker men man får bita sig i tungen för att inte göra det.
Jag vet att det finns personer som läser det här som följt min blogg just bara för dom längtat efter det här avslutet, dom har längtat till att få plocka upp bitarna och finnas där, inte för mig men för honom.

Men mina bitar, mina bitar som är i hundra miljoner små små bitar dom låter jag ingen röra, för jag vet att med min vilja styrka och envishet så kommer dom bitarna hitta tillbaka till varandra automatiskt och jag kommer kunna fortsätta utan att behöva någons hjälp.

Idag är som sagt en piss dag, en dag jag inte vill ska finnas.
Så nu ska jag trycka i mig en massa ipren emot den hemska magsmärtan jag går igenom, och sen ska jag ta med mig min vän Vendela upp på stan och shoppa, det är min medicin.
Sen om jag mår bättre ska jag iväg och träna, men läkaren sa att så länge jag har ont som jag har nu så får jag inte bära tungt, träna eller anstränga mig. Men jag ska försöka få motivation till lite kondition idag.

Sen får vi se vad vi gör, jag vet i alla fall att mina miljoner små bitar som är från mig mitt hjärta och från dig dom låter jag ligga här på golvet, jag går över dom som om dom inte finns, för just nu vill jag att dom ska vara just i miljoner bitar, sen får tiden göra sitt jobb för jag vet att tiden läker alla sår.