Det här inlägget är bara till henne, ni andra behöver inte läsa.

Jag trodde faktiskt inte du och jag var särskilt lika första gången jag träffa dig, Jag la inte ner så mycket tid på att verkligen lära känna dig heller. Jag tycker väldigt bra om dig för den person jag trodde du var, men jag visste inte hur mycket mer jag skulle tycka om den du egentligen är.

Under en eftermiddag, när jag behövde nån som förstod det jag själv inte längre förstod, när jag behövde någon som visade mig att mina val var okej, och när jag behövde höra att någon där ute kunde förstå på ett ungefär hur jag kände - så kom du.

Jag hade kännt dig redan i en månad, men nu den eftermiddagen så fick jag se dig på ett helt annat sätt.
Du förstår vad jag har gått igenom tidigare och vad jag går igenom nu, du kunde säga utan att det skulle låta bra att det är okej emma att känna det du känner, du kunde utan för en sekund tveka stå upp för mig.

Sen den dagen har jag känt ett stöd hos dig dom jag verkligen uppskattar, och jag tror inte jag kan tacka dig tillräckligt för allt du faktiskt gjort för mig. Jag vet att du säger att jag inte behöver tacka för något, men du ska ändå får höra det.

Tack för att du visade en sida du försöker dölja
Tack för att du lyssnade med hela ditt hjärta och inte bara öronen
Tack för att du sa att det var okej när ingen annan gjorde det
Tack för att du ser det jag ser
Tack för att du stallde upp när jag behövde det.
Tack för allt

Jag vill be om ursäkt för dom senaste dagarna, det som pågått har tagit energi från dig och det vill jag inte, jag ber om ursäkt för att du fått tittat på medans saker håller på att gå i bitar, jag ber om ursäkt för att jag gråtit i din famn, jag ber om ursäkt för att mitt liv tagit över tid från ditt, och jag ber om ursäkt för att den bomben du inte vill ska smälla, kommer att smälla och den smäller nu.

Tack för att du faktiskt är just du